I en tid när mörkret har tagit över Norge, det är bra att påminna vad säger Kyrkan om äktenskapet:
[1601] ”I äktenskapets förbund bildar man och kvinna en gemenskap som skall vara hela livet. Enligt sina naturliga egenskaper är det instiftat för parternas väl liksom för att föda och uppfostra barn. För döpta människor har Herren Kristus upphöjt detta förbund till värdigheten av ett sakrament.”
[1602] Den heliga Skrift börjar med skapelsen av man och kvinna till Guds avbild och likhet och slutar med synen av ”Lammets bröllop” (Upp 19:7-9). Från första sidan till den sista talar Skriften om äktenskapet och dess ”mysterium”, om dess instiftande och den mening som Gud har gett det, om dess ursprung och dess mål, om de olika sätt på vilka det har praktiserats under hela frälsningshistorien, om svårigheterna som framgått ur synden och om dess förnyelse ”i Herren” (1 Kor 7:39), i Kristi och kyrkans nya förbund.
[1603] ”Den djupa livs- och kärleksgemenskap som det äkta paret bildar har instiftats av Skaparen och av honom försetts med sina egna lagar. Gud själv är upphovsmannen till äktenskapet.” Kallelsen till äktenskap är inskriven i själva mannens och kvinnans natur, så som man och kvinna har framgått ur Skaparens hand. Äktenskapet är inte en rent mänsklig inrättning, trots de talrika olikheter det har visat upp under tidens gång, i de olika kulturerna, samhällsstrukturerna och åsiktsbildningarna av andligt slag. Dessa olikheter får inte leda oss till att glömma de gemensamma och förblivande dragen i äktenskapet. Även om denna inrättnings värdighet inte lyser fram med samma klarhet överallt, finns det emellertid i alla kulturer ett visst sinne för den äktenskapliga föreningens storhet. ”Ty den enskilda personens liksom samhällets välgång hänger nära samman med att äktenskap och familj och livsgemenskap kan finna goda betingelser.”
[1604] Gud har skapat människan av kärlek. Han har också kallat henne till kärlek. Denna kallelse är grundläggande och medfödd hos varje mänsklig varelse. Ty människan är skapad till Guds avbild och likhet, och han är själv kärleken. Då Gud skapat man och kvinna blir deras ömsesidiga kärlek en bild av den absoluta och oförstörbara kärlek med vilken Gud älskar människan. Detta är gott, mycket gott i Skaparens ögon. Och den kärlek som Gud välsignar skall vara fruktbar och bli verklighet genom att man och kvinna gemensamt tar hand om skapelsen: ”Och Gud välsignade dem. Gud sade till dem: ‘Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er’” (1 Mos 1:28 )
[1605] Skriften framhåller att man och kvinna är skapade för varandra: ”Det är inte gott att mannen är ensam” (1 Mos 2:18). Kvinnan, ”kött av hans kött”, det vill säga, hans jämlike, mycket nära honom, får mannen som gåva av Gud, som en ”hjälp”, som på detta sätt representerar ”Gud som är vår hjälp”. ”Därför skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli en kött” (1 Mos 2:24). Att detta innebär att bådas liv förenas till en oförstörbar enhet visar Herren själv då han påminner om vilken Skaparens avsikt var ”från början”: ”De är inte längre två, utan ett” (Matt 19:5)
Och senare:
[1625] Parterna i äktenskapsförbundet är en döpt man och en döpt kvinna, fria att ingå äktenskap. De ger frivilligt uttryckt för sitt samtycke. ”Att vara fri” betyder:
- att inte vara underkastad fruktan;
- att inte vara hindrad av en naturlig eller kyrklig lag.
[Ur Katolska Kyrkans Katekes]
Senaste kommentarer