Jag skrev tidigare om Björn Ulvaeus Brännpunkt mot religiösa friskolor. En av sina argumenter var att religioner skapar ett vi och dom-tänkande (se min artikel Vi och dom).

Jag har läst två svar på Internet, gällande katolska friskolor, och båda två ger en annan bild… dvs att de har elever som är katoliker självklart, men också muslimer och från andra religioner.

Den första kommer från Svenska Dagbladet, och handlar om en friskola i Lund. Den andra finns på Dagen.se och berättar att den franska lagen som förbjuder religiösa symboler i allmänna skolor gäller inte för katolska friskolor och driver en del muslimska tjejer till dem.

Det verkar att religiösa människor visar här än anna bild än vad ateister påstår. Det är kanske dags att de lämnar deras dogmer och kommer tillbaka till verkligheten?

I sin Brännpunkt, Björn Ulvaeus skriver bl.a.

Tyvärr är det inte förenligt med Europakonventionen att förbjuda konfessionella friskolor.[...]

Den svenska staten skulle kunna avstå från att skattefinansiera friskolor.

Varför inte? Men i så fall, jag skulle kräva att mina skattepengar finansierar inte abort, till exempel.

Religioner riskerar alltid att skapa ett vi och dom-tänkande.

Detta är ett yttlig argument. Det är inte bara religioner som riskerar att skapa ett vi och dom-tänkande. Många saker orsakar ett sådant tänkande: stadsdelen, staden eller byn man lever i, samhällsklassen man tillhör, pengar man har, fotbollslaget man stödjer, skolan man går till, osv. Ska man då förbjuda allt? Eller bara religion? Och varför det? För min del tror jag att det är i manskliga naturen att ha ett sådant tänkande.

Även om man tolererar andras gudar, så tycker man väl knappast att de är likvärdiga med ens egen. Religioner blir på så sätt exkluderande och det är lätt att sådana värderingar följer med hemifrån.

Tror man att man har rätt då tror man också oftast att andra har fel. Titta den polistiska sfären, till exempel. Även ateister tänker så! Titta bara på deras syn om religion.

Jag hoppas att man få fortsätta tänka så i framtiden, det är ett krav för friheten, för demokratin och ett krav för att söka sanningen.

Man får väl lära att tolerera varandra som påstår Humanisterna, det är jättebra, men kristendomen går vidare, för Jesus säger oss älska din nästa. Detta är mycket mer positiv än karikatyren av religion som antiteisterna presenterar oss.

I morse läste jag en artikel i SvD som handlar om att förbjuda omskärelse av små pojkar. För, enligt författaren, det är barbari, det är ett övergrepp på barn.

Han skriver vidare att :

Att införa barn i den kristna gemenskapen, även det utan deras tillåtelse, är också ett övergrepp – men som tur är är det kristna övergreppet av reversibel natur.

Man läser väl: att hälla vatten på en bebis är en övergrepp! Det är säkert jättefarligt, för då bebissen blir kristen!

Att förbjuda omskärelsen av små pojkar eller dopet av barn strider emot religions friheten och föräldrarnas rätt att lära sin religion till barnen. Det är helt enkelt emot mänskliga rättigheterna.

Innan förbudet av sådana små religiösa gärningar, vårt samhället bör fundera först om abort är ett övergrepp på barn (man tar ju bort livet av dem), och kanske förbjuda det.

Jag läste Dagens artikeln om förlaget Fri Tanke som delar ut en bok (”Brev till en kristen nation”) som är kritisk mot kristendomen. Varför inte? Det blir en bra sak om boken byggs på vettiga argument. Annars blir det bara propaganda.

Jag tror att kristendomen har ingenting att frukta av detta. Ofta har ateismen varit ideologin bakom diktaturer, och ändå tron finns kvar även efter mycket kritik och i värsta fall förföljelser.

Vad som oroar mig mest i artikeln är att boken menar att religionen inte har en plats i det offentliga rummet och detta är ett argument man hör relativt ofta.
Hemma bär man sitt halsband, går man ut måste man dölja det för religionen inte har en plats i det offentliga rummet. Hemma tror man att Gud finns, går man ut får man inte säga det för religionen inte har en plats i det offentliga rummet. Vill man be rosenkransen på väg till kyrkan får man inte det för religionen inte har en plats i det offentliga rummet. Vägrar man att fatta ett beslut som strider mot sitt tro får man inte det för religionen inte har en plats i det offentliga rummet. Och så vidare.
Det betyder till slut att man måste sluta vara kristen när man kommer ut. En troende människa måste då ha två identiteter, sin egna och den offentliga. Det här är inte sunt.

Jag slutar med FN:s deklarationen om de mänskliga rättigheterna:

Artikel 18

Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.

Jag tycker då att religionen får vara synlig och får väl ha en offentlig plats i den moderna Sverige.